Ramsvikslandet

Ramsvikslandet ligger ungefär en mil norr om Smögen och avskiljs från fastlandet genom Sotekanalen. Utmärkande för området är dess vidsträckta klipphällar, ljunghedar och ängar, här och var brutna av mindre lövdungar och sporadisk trädbeväxning präglat av äldre tiders kustjordbruk. Detta karga landskapet omnämns ofta som Klippornas rike och gör skäl för namnet. Hälleberget av röd bohusgranit korsas av yngre bergarter och på många finns jättegrytor andra spår av inlandsisen. Sedan några år tillbaka är det 800 hektar stor området ett naturreservat med särskilda föreskrifter för vad som är tillåtet att göra. God tillgänglighet, storslagna vyer och närhet till stora turistmål har gjort reservatet till ett av de mest besökta.

Sotekanalen

Sotekanalen (58-25N 11-16E, Sjökort 933) är en 4,8 km lång grävd och delvis sprängd kanal genom Ramsvikslandet. Kanalen erbjuder en otroligt vacker natur och är väl skyddar mot vind och mellan Ramsvik och Tryggö finns en liten väldigt fin sandstrand. 

Svängbron mellan fastlandet och Ramsvik drivs i Sjöfartsverkets regi. Kontaktinformation till Kontoret, information om segeldjup och segelfri höjd vid stängd bro samt öppningstider finns på Sjöfartsverkets hemsida.

Kanalbygget

Den svåra passagen utanför Soteskär var en fruktad sträcka längs västkusten med meterhöga bränningar har genom åren tagit många sjömäns liv. Diskussioner om att gräva en kanal genom Ramsvikslandet hade förts redan under 1800-talet men först 1913 tog Riksdagen beslut att så skulle ske och att en svängbro skulle konstrueras mellan fastlandet och Ramsvik. Arbetet startades först 1931 som ett beredskapsarbete som ett led i att minska arbetslösheten under Kreugerkrashen. I  genomsnitt var drygt 200 man, i huvudsak arbetslösa stenhuggare, sysselsatta med att gräva och spränga den kanal som skulle bli en skyddad led innan för den olycksdrabbade Sotefjorden. Lön utgick med fem kronor om dagen och med träplank och järnspånt lyckade man tömma området på vatten och cirka 56.000 kubikmeter berg sprängdes och runt en miljon kubikmeter lera och gyttja muddrades bort under drygt 212.000 dagsverken. Den 15 juli 1935 kom Kronprinsparet Gustav Adolf och Louice med S/S Göteborg för att inviga det arbete som tagit fyra år att färdigställa, vilket var ett år snabbare än beräknat. Priset blev 2.760.000 kronor, en knapp miljon mindre än kalkylerat. Kanalen fick dock aldrig den stora betydelse för fraktfarten som man räknat då tonnaget med tiden svällde och navigationsutrustningen förbättrades. Under andra världskriget utgjorde dock kanalen ett visst skydd för drivminor. Idag är det mest nöjesseglare som trafikerar kanalen vilka nyttjare den desto flitigare och årligen passerar här bortåt femtiotusen fritidsbåtar.

Mor Lenas stuga

Mor Lenas eller Paschas stuga uppfördes på 1700-talet under den tredje sillperioden. Stugan som är byggd av fältsten ligger vackert i en sluttning ner mot det som idag är Sotekanalen, ca 600 meter norr om bron, och här bodde under 1800-talet änkan Lena med hela sin barnaskara. Det är svårt att ta till sig, det vissa med bestämdhet påstår, att det var så många som åtta barn som samtidigt huserade i denna lilla och mycket enkla stenkoja. Byggnaden är historiskt intressant bland annat just av den anledningen att den är ett talande exempel på hur mindre bemedlade bodde när det begav sig. Den siste bofaste i stugan vad Johan Alfred eller Paschan som han kallades och han bodde här med sina fyra sönder fram till 1923. Idag ägs och förvaltas stugan av Hembygdsföreningen Sotenäsgillet.

Tryggö

Söder om Ramsvik, vid Sotekanalens inlopp, ligger den vackra ön Tryggö. Miljön präglas av vindpinade träd, blommor och lummiga dalgångar men inte speciellt många besökare trots att man har en väldigt fin sandstrand i sundet mot Ramsvik där man förövrigt kan vada över. Ön är mest känd för det mäktiga monumentet högst upp på ön eller kanske egentligen för den saga av skalden Snorre Sturlassons (1178-1241) som gravröset är förknippat med.

Kung Tryggves grav

…Kung Gudröd seglade segelleden österut till Viken och sedan sände han bud till kung Tryggve att denne skulle komma honom till mötes och att de båda skulle fara i österled och härja under sommaren. Kung Tryggve for honom till mötes med en skuta. De möttes väster om Sotenäs vid Vägga. Men när de gick till rådsmötet sprang Gudröds män fram och dödade kung Tryggve och tolv män med honom. Han ligger där som nu heter Tryggverö…

(Ur Snorre Sturlassons Nordiska kungasagor)

Tryggve Olovsson som såldes gett ön dess namn var kung och härskade över Vinglamark och Ranrike (Bohuslän/Oslofjorden). Tryggve sägs ha varit en kraftkarl, större och starkare än någon annan. Han gjorde sig snart ett namn både på Irland och i Skottland efter vikingafärderna där plundringar och härjningar hörde till vardagen. Efter det att hans bror, Erik Blodyx som var kung av Norge, haft ihjäl hans far, Olav Haraldsson, blev relationen mellan de båda bröderna något spänd. Den dåliga släktrelationen spreds till Blodyx två söner med vilka Tryggve under kommande år kom att ligga i ständig fejd med. En vacker dag när bröderna inte drog jämt längre försökte Tryggve utnyttja detta genom att slå sig hop med den ene brodern som hette Gudröd, ett misstag som kostade Tryggve livet någon gång runt 963 e.Kr. och nedtecknades av Sturlasson först i början av 1200-talet. Röset på Tryggö med en diameter om cirka tjugo meter är dock från äldre bronsåldern och således cirka två tusen år äldre än sagan. Forskarna trodde därför länge att detta inte kan ha varit Tryggves grav men arkeologiska gravfynd bland annat en spjutspets i järn från vikingatiden fick forskarna att tänka om då spjutspetsen indikerar att röset återanvänts som begravningsplats. Återbruk av äldre gravar var på den tiden en ganska vanlig företeelse i norra Europa. Var Tryggve egentligen blev begrav eller hur röset såg ut i originalskick får vi aldrig veta då röset restaurerades på 1920-talet av Vikarvets museum i Lysekil som förövrigt idag förvaltar spjutspetsen.